Lov

Jag har haft lite blogglov och vilade lite från bloggandet, det är därför som jag inte har skrivit något på länge. Förlåt! Jag ska vänta en liten stund till, men sedan ska jag börja blogga igen.

Lykkes häst

Lykke är 1 meter och 50 cm, men jämfört med en häst är hon nog 1 meter och 0 cm, känns det som. Hon fullkomligt hatar hästar. För det första är de dumma, deras hjärnor är nog 0 meter och 0 cm jämfört med Lykke. För det andra luktar de illa. För det tredje är de läskiga och för det fjärde så är de inte alls snygga. Trots att Lykke hatar hästar säger hon till alla att hon älskar de, annars skulle hon inte ha vänner. Alla i klassen älskar hästar, särskilt Deli. Hon började rida och snackade om det hela tiden. Nu har hästarna hemsökt allas hjärnor. Inte Lykkes, hon hatar ändå hästar. Hon säger till mamma och pappa att hon älskar hästar eftersom att de är så ledsna över att hon inte älskar något. Men nu blir de glada eftersom att Lykke älskar hästar (säger hon).

Idag fyller Lykke år och hon önskar sig en whiteboard att ha i sitt rum. Lykke skrev upp lite onödiga hästprylar på önskelistan så att mamma och pappa ska bli glada, men det är ändå alldeles för dyrt så hon kommer nog inte få några hästsaker.

”Kära mamma, jag vill ha en brun fux”, säger Lykke till mamma.

Men det vill hon inte, hon vill ha en Andromeda, det är en häst som inte finns, så hon vill inte ha någon häst.

Nu ligger Lykke i sin säng och väntar på mamma och pappa.

Hon väntar, tittar ner i kudden en stund och väntar igen. Dörren står bara där, ingenting annat, som om den vill att Lykke ska göra något. När hon väntat ett tag, kommer mamma och pappa in. De sjunger och har med sig en chokladmuffin med ett ljus i, det är hennes frukost. Mamma ställer ner brickan med muffinen och berättar att Lykke ska få sin present.

”Jaa, äntligen!”, säger Lykke flämtande. ”Vart är den?”

”I trädgården, kom”, säger pappa och drar med Lykke till trädgården.

Lykke förstår inte varför de har ställt whiteboarden i trädgården. När hon kommer ut till trädgården ber mamma Lykke att gå till baksidan. Lykke är så ivrig att se vad det är, tänk om det är en whiteboard! När hon kommer fram till baksidan öppnar hon sina ögon som hon hade stängt på vägen och där står…

En häst! En stor, brun och glammig häst!

”Åh nej, mamma och pappa köpte hästen ändå!”, tänker Lykke.

Det var ju till för att hon inte skulle få någon häst!

Lykke springer till mamma och pappa.

”Nå, gillar du presenten?”, frågar pappa.

”Eh, ja, den bästa som jag någonsin fått!”, säger Lykke.

Lykke börjar bli bra på att ljuga.

”Varför flämtar du så?”, frågar mamma.

”Jag fick håll när jag sprang hit”, ljuger Lykke.

Egentligen flämtar hon för att hon blev rädd för hästen. Som sagt, Lykke börjar bli bra på att ljuga.

”Vad ska han heta?”, frågar mamma och pappa.

”Andromeda”, säger Lykke och går in i huset.

Sedan går hon in i sitt rum och ritar teckningar, hon brukar göra det när hon är arg.

I fönstret tittar Andromeda på henne. Lykke blir arg på den dumma hästen.

”Vad tittar du på, din äckliga höskalle!”, säger hon och spottar på fönstret.

Andromeda tittar bort.

Då kommer mamma in i rummet.

”Du gillar inte hästar, eller hur?”, säger hon.

”Nej, det gör jag inte”, säger Lykke.

”Jag visste väl det”, säger mamma. ”Vi lånade hästen av grannen så att du skulle erkänna, vi har märkt att du inte vill vara med hästar, så vi trixade lite så att du skulle sluta ljuga”, säger mamma.

Lykkes föräldrar verkar också vara bra på att låtsas.

”Din riktiga present är här” säger mamma och räcker fram en whiteboard.

”Tack så mycket”, säger Lykke.

Lykke slutar ljuga och visar vem hon faktiskt är i fortsättningen.

Sundara

Mickan har en mamma, pappa och en lillebror som heter Ian. Mickan har rött, lockigt hår och bruna ögon. Ian har blont, rakt hår och blåa ögon. Ingen tycker att de är lika, men mamma Sophie och pappa Herman är inte heller särskilt lika. Mickan har en bästis som heter Viola, men om man inte räknar med henne har hon inga vänner.

Det är så att Mickan aldrig gör som man säger. Hon tycker att folk säger åt henne så mycket. Mickan får inga grejer, hon hjälper ju aldrig till och förtjänar inga saker. Hon har det inte som Viola, hon får en massa saker hela tiden. Leksaker, musik och godis. Det känns så orättvist. Viola får saker efter som att hon hjälper till så mycket, men det bryr sig inte Mickan om. Det är ändå orättvist.

Ni undrar nog varför Mickan aldrig gjorde som någon sa. Jo, det var för att hon bara en gång fick träffa sin mormor. Mickans mormor kallade henne inte för Mickan. Hon kallade henne för Sundara, som betyder vacker på hindi. Men sedan försvann Mickans mormor spårlöst.

En dag skulle Mickan duscha, för hon hade lekt så mycket ute på sista tiden. Självklart var det Mickans mamma som hade sagt till henne. Mickan ville hellre spela sitt nya TV-spel. Men hennes mamma bara tjatade, tjatade och tjatade.

Tillslut blev Mickan så arg att hon var nära att bita i mammans arm. Då blev mamman jätte arg. Men Mickan blev faktiskt argare, mycket argare.

"Jag önskar att du inte fanns!", skrek hon.

Sedan sprang hon iväg till skogen och grät av ilska. Hon grät för att hon var avundsjuk på Viola, hon grät för att hennes mamma är dum och för att hon aldrig fick träffa mormor.

Mickan såg sig omkring för att leta efter något. Hon visste inte vad hon letade efter, men hon letade ändå.

Sedan hittade Mickan något, hon hittade ett hus. Ett rött litet hus. Mickan tänkte gå till huset för att se om någon bodde i huset.

Mickan gick fram till huset och knackade försiktigt på den svarta dörren.

"Vem är det som knackar på?", frågade en röst.

Mickan tyckte att rösten lät bekant.

"Det är bara jag", sa Mickan och var redo att gå iväg.

Men innan hon hunnit gå iväg öppnar en liten gumma dörren.

Gumman såg överlycklig ut och såg på Mickan som om hon var någon sorts gud.

"Sundara!", sa gumman.

Mickan blev också glad. Kunde det vara så att gumman var Mickans försvunna mormor?

Gumman bad Mickan att komma in och det gjorde hon.

Gumman hade många fina saker. En vacker vas, en importerad matta och ett kort på en bebis.

Bebisen har rött, lockigt hår som Mickan.

"Vem är bebisen?", frågar Mickan.

"Det är du, Sundara. Jag tog den bilden på dig när du kom hit för första gången", sa Gumman, som alltså måste vara Mickans mormor.

Mickan blev glad och valde att stanna där för alltid.

Men saknade inte Mickans föräldrar henne, undrar väl ni? Jo, det gjorde dom. Men Mickan gjorde inte det. Hon trodde att mamma fortfarande var arg, men det var hon inte alls.

Mormor hade mycket. Till och med två kaniner som hette Barã och Chõtã. Det betyder stor och liten. Det passade, för Barã var stor och Chõtã var liten. Hon hade en katt också, som hette Dõsta. Det betyder kompis. Hon hade tre fåglar som satt i fönstret och de hette Taraha, Gadhã och Acchã. Det betyder snäll, åsna och fin. Det låter kanske konstigt att Gadhã heter åsna på svenska, men han låter precis som en åsna.

Mickan stannade hos mormor länge, men av någon anledning blev mormor ledsnare för varje dag. En dag började Mickan bli orolig.

"Varför är du så ledsen?", frågade hon.

"För att du måste hem, men jag vill ju att du stannar", sa mormor.

"Men jag tänker inte gå", sa Mickan.

"Men du måste!", sa mormor.

Mickan ville inte hem, men hon hade inget val så hon fick gå hem. Hennes mormor blev säkert ledsen, men mest glad över att ha fått träffa Sundara igen.

Mickans föräldrar var inte arga, men de hade varit oroliga. Mickan försökte göra som sina föräldrar sa i fortsättningen så att hon slapp rymma igen.

Majblommannovellen

Thereses klass sitter i klassrummet som vanligt. Plötsligt ber lärare Ulla om allas uppmärksamhet. Sedan säger hon:

"Allihop, på fredag ska vi äntligen få åka på bio!"

Hela klassen häpnar. Även Therese, som nästan längtat mest av alla.

"Men kom ihåg att biljetterna kostar 125 kronor per biljett".

Therese har längtat till fredag ända sedan förra veckan. Snart ska hon äntligen få åka på bio!

Man får välja själv vilken film man vill se. Therese ska se en särskild skräckfilm med sin bästis Alice.

Alice och Therese har följe hem från skolan varje dag, de bor nämligen grannar.

"Visst ska det bli kul med bio?", säger Alice.

"Ja, jätte kul", säger Therese och ler. "Föresten, ska vi hänga hemma hos dig och spela WII när vi kommer hem?"

"Nej, det går tyvärr inte. Jag måste köpa nya glasögon, mina börjar bli så små", säger Alice och tar av sig glasögonen.

En gång behövde faktiskt Therese också glasögon, men mamma sa att de inte hade råd. Det är så att Thereses mamma har inget jobb. Ibland kan det vara jobbigt för Therese.

Nu har Therese kommit hem och hon sitter med sin mamma och äter lasagne.

"Mamma, på fredag ska klassen åka på bio och jag vill följa med. Biljetterna kostar 125 kr", säger Therese.

Thereses mamma tittar ledsamt på Therese. "Therese, jag har inget jobb och därför kan vi inte köpa jättedyra biljetter, jag beklagar verkligen", säger Thereses mamma och tar i hennes hand.

Therese suckar. "Jag är mätt nu", säger hon sedan och går till sitt rum.

Nästa dag på skolan är Therese jätte ledsen. Alla andra i klassen snackar om bion som är i över morgon. Stackars Therese står bara bredvid och deppar.

"Men Therese, vill du inte hänga med oss?", säger Oskar som är en av dom som snackar.

Oskar ofta snäll mot tjejerna i klassen.

"Nej...", säger Therese.

Therese är tvungen att berätta vad som hänt.

Alla som pratade, Oskar, Milla och Maxi, började kolla mystiskt på varann.

"Vad är det?", frågar Therese.

"Jo, min pappa sa att det var för dyrt med de där biljetterna", säger Maxi och kollar ner på sin orange-färgade t-shirt.

"Min mamma och pappa sa samma sak", säger plötsligt Milla.

"Det är inte bara ni, tjejer", säger Oskar.

Det visade sig att varken Oskar, Milla, Maxi och Therese hade inte råd med biljetterna.

Då kommer Alice och visar sin nya bok. "Kolla, det är en av de nyaste Bonnier- böckerna", säger hon.

Therese avbryter Alice bok-recension när hon lägger märke till något riktigt mystiskt.

"Alice, du sa ju att du skulle köpa nya glasögon, men du har ju dina gamla på dig", säger Therese.

Alice blir röd. "Jo, mamma och pappa sa att om vi skulle köpa de där dyra biljetterna så måste vi köpa nya glasögon till mig någon annan gång", säger Alice.

Therese fattar allt nu. Oskar, Milla och Maxi hade pratat om att biljetterna var dyra, inte att det skulle vara kul att se på bio.

På lektionen ber Ulla om allas uppmärksamhet igen. "Med tanke på bion på fredag så måste jag säga att det är allt för dyrt, någonting vi gör med hela klassen ska inte kosta pengar, det ska kännas gratis på något sätt", säger Ulla.

"Men hur ska vi i hela Kattegatt få råd med 125 kronor gånger 19?", säger Fredrik som alltid sitter längst bak i klassrummet.

Alla blir tysta, men inte Therese som genast avbryter tystnaden.

"Vi kan panta", säger hon.

"Och sälja bakelser", säger Maxi.

"Bra idé, tjejer", säger Ulla. "Någon annan?"

Sedan bestämmer sig klassen för att panta och sälja bakelser. Självklart måste de skjuta upp biobesöket, men det är nog värt det.

Så gick det för Alice:

Alice har just ätit frukost och det är en fin fredagsmorgon.

"Alice? Kan du hämta posten?", ropar Alices mamma.

Alice går ner till postlådan

Konstigt, det ligger ett brev som inte är till Alices mamma eller pappa. Brev brukar ju alltid vara till dom. Det står istället Alice Göransson. Alice får bara brev från Therese när hon reser bort på sommaren, men det var ju vår nu. Vem skickar brev till henne?

I brevet står det:

Hej Alice! Hörde att du behövde nya glasögon, så här har du 1 050 kronor att köpa några riktigt snygga brillor för!

Tack och hej,

Majblomman

Mylingen

”Pigan stängde försiktigt in barnet i den hårda boxen…” låter det i radion.

Leilas föräldrar är borta på bio och det är en vacker kväll. Hon sitter mysigt insvept i björnpälspläden. Hon dricker choklad och lyssnar på ett faktaprogram om mylingar. Det är verkligen mysigt. Men det finns en sak som oroar henne mycket: Varje gång hennes föräldrar är borta händer läskiga saker. Hon funderar mest på vad som kommer hända den här gången. Hon tänker ut både fnittriga och obehagliga filurer.

När radioprogrammet är slut tycker hon att hon hör något från byrån. Är det vinden? Nej, det är en röst. En svag, ljus och blyg röst som viskar små ord.

”Namn! Namn!”, viskar rösten.

Vadå namn? Vill hon veta vad Leila heter? Nä, så kan det inte vara. Hon måste ha menat något annat. Men vad? Och vem var det?

Leila närmar sig Byrån med försiktiga steg. Hon är inte så rädd, för Leila är en modig tjej. Hon är inte rädd för att se vad som viskar sådär. Hon lånar morfars gamla kofot ifall det skulle vara något farligt.

Hon flyttar fram byrån för att få tag i saken som gör det där ljudet.

Inget? Nä, det måste ha varit något. Kanske det är någonstans här… bakom byrån… men inte direkt bakom byrån. Kanske under golvet, det låter mest där. Vilken tur att hon tog med kofoten.

Hon öppnar golvplankorna Och ser en metall låda. Lådan kan ju inte ha gjort något ljud, självklart måste det ha varit något inuti lådan.

Hon öppnar lådan och där… nej… hon drömmer eller så är det så att en flicka ligger i lådan. Ja, visst är det en flicka. En blond liten flicka i Leilas ålder. Hon har röda kinder och nästan vita läppar. Men som sagt är Leila en modig tjej så hon kommer på en naturlig förklaring snabbt. Flickan är bergisk död och begravd under golvet för länge sedan.

Då händer det, hon öppnar ögonen…! Hon lever!

Flickan vänder sitt huvud mot Leila. Då öppnar hon långsamt munnen med orden:

”Vad heter du?”

Leila svarar att hon heter Leila. Då säger flickan:

”Leila, snälla, söta Leila, ge mig ett namn.”

Leila blir förvånad. Hon nästan flämtar. Vad ska hon heta, då?

”Ehm… okej, vad vill du heta?”, frågar Leila.

”Coswein”, säger flickan muntert.

”Men det kan man ju inte heta!”, kommenterar Leila.

”Men jag VILL heta det!”, säger flickan.

Leila suckar och säger att hon får heta COSWEIN. Men ärligt talat så kan man inte heta det.

Flickan… ursäkta, jag menar såklart Coswein, skriker ut tack så att det dånar. Sedan kysser hon Leila! På munnen! Hon fnittrade också. Hon fick dessutom inte bort smilet från ansiktet.

”Jag ber om ursäkt över att jag är så frågsam, men jag har aldrig haft ett namn innan jag mördades.”, sa Coswein.

Tänk om Coswein är en… myling?

Hon har inget namn, hon är mördad och hon är begravd i en metall låda. Ja, hon är nog en myling, men Leila ska nog inte fråga. Det väcker nog oro.

”Okej, Leila. Kan Du begrava mig på ett riktigt ställe?”, säger Coswein.

”Vart vill du begravas?”, säger Leila och rynkar pannan.

”Ja… kanske i floden?”

Leila förstår nu. Coswein är en flicka som födds av misstag och som inte har fått ett namn. En myling, heter det. Leila är inte rädd. Hon vill hjälpa Coswein att komma i frid. Det är bäst så.

Leila och Coswein har gått ut i skogen för att leta efter floden där Coswein vill begravas.

”Kolla där!”, säger Coswein.

”Vart då?”, säger Leila.

”På den stora stenen! Vågar du klättra upp?”, frågar Coswein.

Leila säger att hon faktiskt sprungit upp där minst 18 gånger.

Men Coswein lyssnar inte. Hon springer ändå upp malligt som om det var omöjligt.

Leila struntar i Coswein och går vidare.

Coswein springer efter.

Leila kan se floden djupt, djupt inne i skogen.

”Titta vilken stor katt!”, säger Coswein igen.

”Det där är ett rådjur. Ingen katt.” säger Leila.

Vad knäpp hon måste vara. Den där Coswein.

Coswein springer in i rådjuret som blir så rädd att det springer i blixtens kraft.

Leila blir arg på Coswein.

”Är du inte klok?”, skäller Leila på Coswein.

”Nej, det är jag inte.” svarar hon.

Leila blir förvånad. Men sedan vill hon göra det roligt för Coswein. Så hon knuffar till henne och säger ”kull!”

Coswein förstår såklart ingenting. Leila förklarar alla regler i kull och Coswein blir stormförtjust.

De leker och leker, till slut kommer de fram till floden.

”Vad bra! Nu kan du vila i frid.”, säger Leila.

Men Coswein ser inte alls glad ut. Hon ser ledsen ut. Tårarna rinner ner från hakan längst läppen och ner i det gröna vattnet. Hennes hår rullar ner från axeln.

Leilas hjärta känns som en sten när hon tittar på Coswein.

”Jag vill inte dö, inte nu”, säger Coswein och gråter mer.

”Jag vill stanna här. Med en som bryr sig om mig”, säger hon.

”Jag kan inte ta hand om dig. Jag är bara en flicka.” tillägger Leila.

”Då får jag leta. Jag skall leta i hundra år och hundra till. Tills jag hittar en mamma, en som inte hatar mig och sedan tar livet av mig.”

”Okej… hejdå.”

Sedan försvinner hon in i skogen. Hon vänder sig om och tittar på Leila.

”Tack, Leila. Du är den ända som behagat mig under min tid.”

Sedan försvann hon igen.

Leila var fortfarande inte rädd. Hon bara vände sig om och gick hem. Hejdå, Coswein. Hejdå för alltid, kanske.