Mickan har en mamma, pappa och en lillebror som heter Ian. Mickan har rött, lockigt hår och bruna ögon. Ian har blont, rakt hår och blåa ögon. Ingen tycker att de är lika, men mamma Sophie och pappa Herman är inte heller särskilt lika. Mickan har en bästis som heter Viola, men om man inte räknar med henne har hon inga vänner.
Det är så att Mickan aldrig gör som man säger. Hon tycker att folk säger åt henne så mycket. Mickan får inga grejer, hon hjälper ju aldrig till och förtjänar inga saker. Hon har det inte som Viola, hon får en massa saker hela tiden. Leksaker, musik och godis. Det känns så orättvist. Viola får saker efter som att hon hjälper till så mycket, men det bryr sig inte Mickan om. Det är ändå orättvist.
Ni undrar nog varför Mickan aldrig gjorde som någon sa. Jo, det var för att hon bara en gång fick träffa sin mormor. Mickans mormor kallade henne inte för Mickan. Hon kallade henne för Sundara, som betyder vacker på hindi. Men sedan försvann Mickans mormor spårlöst.
En dag skulle Mickan duscha, för hon hade lekt så mycket ute på sista tiden. Självklart var det Mickans mamma som hade sagt till henne. Mickan ville hellre spela sitt nya TV-spel. Men hennes mamma bara tjatade, tjatade och tjatade.
Tillslut blev Mickan så arg att hon var nära att bita i mammans arm. Då blev mamman jätte arg. Men Mickan blev faktiskt argare, mycket argare.
"Jag önskar att du inte fanns!", skrek hon.
Sedan sprang hon iväg till skogen och grät av ilska. Hon grät för att hon var avundsjuk på Viola, hon grät för att hennes mamma är dum och för att hon aldrig fick träffa mormor.
Mickan såg sig omkring för att leta efter något. Hon visste inte vad hon letade efter, men hon letade ändå.
Sedan hittade Mickan något, hon hittade ett hus. Ett rött litet hus. Mickan tänkte gå till huset för att se om någon bodde i huset.
Mickan gick fram till huset och knackade försiktigt på den svarta dörren.
"Vem är det som knackar på?", frågade en röst.
Mickan tyckte att rösten lät bekant.
"Det är bara jag", sa Mickan och var redo att gå iväg.
Men innan hon hunnit gå iväg öppnar en liten gumma dörren.
Gumman såg överlycklig ut och såg på Mickan som om hon var någon sorts gud.
"Sundara!", sa gumman.
Mickan blev också glad. Kunde det vara så att gumman var Mickans försvunna mormor?
Gumman bad Mickan att komma in och det gjorde hon.
Gumman hade många fina saker. En vacker vas, en importerad matta och ett kort på en bebis.
Bebisen har rött, lockigt hår som Mickan.
"Vem är bebisen?", frågar Mickan.
"Det är du, Sundara. Jag tog den bilden på dig när du kom hit för första gången", sa Gumman, som alltså måste vara Mickans mormor.
Mickan blev glad och valde att stanna där för alltid.
Men saknade inte Mickans föräldrar henne, undrar väl ni? Jo, det gjorde dom. Men Mickan gjorde inte det. Hon trodde att mamma fortfarande var arg, men det var hon inte alls.
Mormor hade mycket. Till och med två kaniner som hette Barã och Chõtã. Det betyder stor och liten. Det passade, för Barã var stor och Chõtã var liten. Hon hade en katt också, som hette Dõsta. Det betyder kompis. Hon hade tre fåglar som satt i fönstret och de hette Taraha, Gadhã och Acchã. Det betyder snäll, åsna och fin. Det låter kanske konstigt att Gadhã heter åsna på svenska, men han låter precis som en åsna.
Mickan stannade hos mormor länge, men av någon anledning blev mormor ledsnare för varje dag. En dag började Mickan bli orolig.
"Varför är du så ledsen?", frågade hon.
"För att du måste hem, men jag vill ju att du stannar", sa mormor.
"Men jag tänker inte gå", sa Mickan.
"Men du måste!", sa mormor.
Mickan ville inte hem, men hon hade inget val så hon fick gå hem. Hennes mormor blev säkert ledsen, men mest glad över att ha fått träffa Sundara igen.
Mickans föräldrar var inte arga, men de hade varit oroliga. Mickan försökte göra som sina föräldrar sa i fortsättningen så att hon slapp rymma igen.
