Mylingen

”Pigan stängde försiktigt in barnet i den hårda boxen…” låter det i radion.

Leilas föräldrar är borta på bio och det är en vacker kväll. Hon sitter mysigt insvept i björnpälspläden. Hon dricker choklad och lyssnar på ett faktaprogram om mylingar. Det är verkligen mysigt. Men det finns en sak som oroar henne mycket: Varje gång hennes föräldrar är borta händer läskiga saker. Hon funderar mest på vad som kommer hända den här gången. Hon tänker ut både fnittriga och obehagliga filurer.

När radioprogrammet är slut tycker hon att hon hör något från byrån. Är det vinden? Nej, det är en röst. En svag, ljus och blyg röst som viskar små ord.

”Namn! Namn!”, viskar rösten.

Vadå namn? Vill hon veta vad Leila heter? Nä, så kan det inte vara. Hon måste ha menat något annat. Men vad? Och vem var det?

Leila närmar sig Byrån med försiktiga steg. Hon är inte så rädd, för Leila är en modig tjej. Hon är inte rädd för att se vad som viskar sådär. Hon lånar morfars gamla kofot ifall det skulle vara något farligt.

Hon flyttar fram byrån för att få tag i saken som gör det där ljudet.

Inget? Nä, det måste ha varit något. Kanske det är någonstans här… bakom byrån… men inte direkt bakom byrån. Kanske under golvet, det låter mest där. Vilken tur att hon tog med kofoten.

Hon öppnar golvplankorna Och ser en metall låda. Lådan kan ju inte ha gjort något ljud, självklart måste det ha varit något inuti lådan.

Hon öppnar lådan och där… nej… hon drömmer eller så är det så att en flicka ligger i lådan. Ja, visst är det en flicka. En blond liten flicka i Leilas ålder. Hon har röda kinder och nästan vita läppar. Men som sagt är Leila en modig tjej så hon kommer på en naturlig förklaring snabbt. Flickan är bergisk död och begravd under golvet för länge sedan.

Då händer det, hon öppnar ögonen…! Hon lever!

Flickan vänder sitt huvud mot Leila. Då öppnar hon långsamt munnen med orden:

”Vad heter du?”

Leila svarar att hon heter Leila. Då säger flickan:

”Leila, snälla, söta Leila, ge mig ett namn.”

Leila blir förvånad. Hon nästan flämtar. Vad ska hon heta, då?

”Ehm… okej, vad vill du heta?”, frågar Leila.

”Coswein”, säger flickan muntert.

”Men det kan man ju inte heta!”, kommenterar Leila.

”Men jag VILL heta det!”, säger flickan.

Leila suckar och säger att hon får heta COSWEIN. Men ärligt talat så kan man inte heta det.

Flickan… ursäkta, jag menar såklart Coswein, skriker ut tack så att det dånar. Sedan kysser hon Leila! På munnen! Hon fnittrade också. Hon fick dessutom inte bort smilet från ansiktet.

”Jag ber om ursäkt över att jag är så frågsam, men jag har aldrig haft ett namn innan jag mördades.”, sa Coswein.

Tänk om Coswein är en… myling?

Hon har inget namn, hon är mördad och hon är begravd i en metall låda. Ja, hon är nog en myling, men Leila ska nog inte fråga. Det väcker nog oro.

”Okej, Leila. Kan Du begrava mig på ett riktigt ställe?”, säger Coswein.

”Vart vill du begravas?”, säger Leila och rynkar pannan.

”Ja… kanske i floden?”

Leila förstår nu. Coswein är en flicka som födds av misstag och som inte har fått ett namn. En myling, heter det. Leila är inte rädd. Hon vill hjälpa Coswein att komma i frid. Det är bäst så.

Leila och Coswein har gått ut i skogen för att leta efter floden där Coswein vill begravas.

”Kolla där!”, säger Coswein.

”Vart då?”, säger Leila.

”På den stora stenen! Vågar du klättra upp?”, frågar Coswein.

Leila säger att hon faktiskt sprungit upp där minst 18 gånger.

Men Coswein lyssnar inte. Hon springer ändå upp malligt som om det var omöjligt.

Leila struntar i Coswein och går vidare.

Coswein springer efter.

Leila kan se floden djupt, djupt inne i skogen.

”Titta vilken stor katt!”, säger Coswein igen.

”Det där är ett rådjur. Ingen katt.” säger Leila.

Vad knäpp hon måste vara. Den där Coswein.

Coswein springer in i rådjuret som blir så rädd att det springer i blixtens kraft.

Leila blir arg på Coswein.

”Är du inte klok?”, skäller Leila på Coswein.

”Nej, det är jag inte.” svarar hon.

Leila blir förvånad. Men sedan vill hon göra det roligt för Coswein. Så hon knuffar till henne och säger ”kull!”

Coswein förstår såklart ingenting. Leila förklarar alla regler i kull och Coswein blir stormförtjust.

De leker och leker, till slut kommer de fram till floden.

”Vad bra! Nu kan du vila i frid.”, säger Leila.

Men Coswein ser inte alls glad ut. Hon ser ledsen ut. Tårarna rinner ner från hakan längst läppen och ner i det gröna vattnet. Hennes hår rullar ner från axeln.

Leilas hjärta känns som en sten när hon tittar på Coswein.

”Jag vill inte dö, inte nu”, säger Coswein och gråter mer.

”Jag vill stanna här. Med en som bryr sig om mig”, säger hon.

”Jag kan inte ta hand om dig. Jag är bara en flicka.” tillägger Leila.

”Då får jag leta. Jag skall leta i hundra år och hundra till. Tills jag hittar en mamma, en som inte hatar mig och sedan tar livet av mig.”

”Okej… hejdå.”

Sedan försvinner hon in i skogen. Hon vänder sig om och tittar på Leila.

”Tack, Leila. Du är den ända som behagat mig under min tid.”

Sedan försvann hon igen.

Leila var fortfarande inte rädd. Hon bara vände sig om och gick hem. Hejdå, Coswein. Hejdå för alltid, kanske.